Jag tänker på det lilla barnet,som jag har hört berättas om..det barnet som var jag. Det är lite som en saga..ingen lycklig saga,utan en saga om ett oälskat,litet flickebarn,som var för snäll/tyst o därför blev osynlig/bortglömd. Hon skötte sig själv..ställde aldrig några krav,ville aldrig ha någonting..eller berättade inte för någon vad hon önskade sig.Hon blev ofta lämnad ensam..hon lärde sig att läsa som 5åring och försvann sen ofta in i böckernas värld.I böckerna kunde hon läsa om den kärlek,som hon aldrig fick uppleva själv.(Inte ens som vuxen). Hon övergavs av sin morsa som blöjbarn och var nära att dö.Hamnade på barnhem och därifrån till ett fosterhem,där hon fick bo i ett strängt kristet hem i drygt 2år,mellan 5-7års åldern.Sen kom morsan och hämtade henne,hon hade fött sitt älsklingsbarn under tiden,så den snälla flickan hade fått en lillasyster som var totalt motsatsen till henne.Hon var mörkhårig,brunögd,högdjudd och KRÄVDE att få sin vilja fram.Hon var allt det som det osynliga barnet inte var.Vilket gjorde att ..om möjligt ..det osynliga barnet blev ännu mer osynlig. Hon kunde sitta med dom vuxna,då dom träffades/ festade och pratade om "vuxensaker",utan att någon tänkte på att det sitter en liten flicka här vid bordet och lyssnar på oss,istället för att vara med dom andra barnen och leka.
Känns så konstigt att denna berättelse handlar om MIG! Jag kommer bara ihåg väldigt korta frekvenser ur min barndom.Kommer inte ihåg att jag någonsin skulle ha gråtit..kommer inte ihåg att jag skulle ha skrattat hjärtligt heller...så där som en del barn gör..att dom nästan kiknar.Har aldrig kramats med min mamma heller.Min mamma var en tant som jag fick bo hos..
Det positiva med mitt minlösa liv är att jag är ganska rynkfri,trots att jag är 46år.Har alltid sett mycket yngre ut än vad jag är.
