Bla,bla,bla..

Kondom-mannen var här och pratade av sig om sitt ex. Vi åt lunch,kollade lite på en porrfilm där bruden liknade mig och gick på en regnig långpromenad.
Helt okej dag faktiskt trots allt.

Kondom-mannen

Ska börja kalla brorsans kompis,den ordentliga svenssonkillen för kondom-mannen.
Han ska komma och hälsa på idag.Han hade haft det jobbigt igår med sin sambo (exet) och ville komma hit redan igår,men jag svarade inte på hans sms.Han åkte till min brorsa istället o sov över där o ska alltså komma hit idag.
Men jag ska INTE trösta han på det sättet.

Var på Carema igår..grät som vanligt..efteråt var jag helt utmattad som vanligt. Tänkte avsluta besöken där,men fick en ny tid nästa vecka,så fortsätter väl ett tag till.Hon pratar med hjälp av känslodiagram,ritar hur jag mådde/kände mig vid en specifik händelse osv. Och det kom faktiskt fram en oväntad sak,som jag inte tänkt på tidigare. Att jag stänger av mig själv då jag blir "utnyttjad" eller illa behandlad och är "avstängd" ganska långt efteråt.
Sen att jag tar för givet att alla lämnar mig,var ingen nyhet.Inte heller att jag bara GER,GER,GER och kan aldrig ta emot något själv.OM någon ger mig något,så känner jag att jag är i tacksamhetsskuld och vill "betala" dubbelt tillbaka.

Carema

Har besök på Carema imorgon,typ 1,5månad sen sist.VAD hjälper drygt en timmes samtal så sällan? Dessutom med en ny kurator. Man har så svårt att få ut smärtan man upplever nästan varje dag,smärtan man lärt sig o leva med,men som inte är mindre smärtsam för det.
Som det här att jag faktiskt klarat av och arbeta full tid sen 16års-åldern. Det är sjukt svårt att förklara hur det kommer sig att jag har fixat det. Funderade själv på det idag och jag kom fram till ett svar...

Jag har klarat av det eftersom jag ÄR självplågare. Jag mår lika dåligt både psykiskt och fysiskt som om jag hade blivit våldtagen. Just därför så brukar det räcka med det "straffet"..därför jag sällan spyr tex. då jag har ett jobb. På väg till jobbet,på morgonen så går jag nästan i dvala,har en klump i mellangärdet,benen känns blytunga, jag är rädd,nervös,orolig för vad som kommer o hända,vad folk kommer o säga,vilka jag måste umgås med,prata med...hur ser jag ut?...GROTESK..vill bara hem och gömma mig,springa därifrån. (Min BDD),duger det jag gör? -TALA OM FÖR MIG ATT JAG DUGER! ATT JAG ÄR OKEJ! ATT JAG SER NORMAL UT!-skulle jag vilja skrika,men gör det förstås inte
..Jag arbetar sjukt hårt,medans andra gärna tar det lungt och samtalar med varann.Jag vill slippa rasterna för dom är värst,då MÅSTE man sitta där vid matbordet...ÄTA bland folk,prata och försöka vara ajour..inuti är jag en skrämd liten mus,jag kan knappt svälja maten,försöker läsa,koppla bort alla andra,vilket inte alltid går. På min arbetsträningsplats satt jag inne i omklädningsrummet,i ett hörn,gömd..och läste en bok under rasterna. Tror dom som såg det,undrade vad det är för en konstig människa,som gömmer sig så.Åt ingen mat,utan drack Nutrilett.

Jag är så trött! Trött på att vara "stark"..kämpa.
Har aldrig varit lycklig..uppåt och glad..ja,under mina speedade dagar,men lycklig? Vad är lycka? Hur känns det? Är man smärtfri då?
Har aldrig kännt mig trygg eller omhändertagen. Har sååååå svårt och be om hjälp,tur att jag har en vän numera som kan erbjuda sin hjälp utan att jag behöver be om det.

Nu ska jag försöka orka ta mig ut på en rask promenad innan solen försvinner och det blir SVART igen.