För gammal för att komma ut som psyksjuk?

Överallt då jag läser om ätstörningar..Borderline..mm. så står det om unga kvinnor/tonåringar,vart dom kan vända sig,vart deras föräldrar anhöriga kan vända sig.DBT-grubbmöten finns inte heller för oss äldre,för våran hjärna är tydligen inte lika mottaglig för behandlingen längre.
Jag har ju haft alla mina problem,diagnoser ända sen ung ålder,men har dolt allt FÖR väl och nu får jag betala priset för det,för ingen tar mig på allvar,ingen förstår hur dåligt jag mår egentligen NU och lite verkar det som att dom ger upp,för jag är svårhjälpt,har ju levt som jag levt i hela mitt liv,*svårt och lära en gammal hund och sitta.
Haft ätstörningar sen 20-årsåldern,BDD sen skolåldern..svårt med människor i hela mitt liv,med få vänner, alltid haft en bästis åt gången eller så var jag med brorsan och även haft jättesvårt att arbeta tillsammans med andra.
Jag mår skit nu och funderar på att ringa Carema varje dag för att få någon ny öppenvårdskontakt. Jag är så orolig för mina tänder,våndas då jag inte vågar spy längre..men har varit såååååååå tung i kroppen och huvudet att jag inte orkat träna eller promenera ordentligt. Ändå så kan jag inte somna utan tabletter förstås,var vaken hela natten inatt,för jag måste vara sparsam med tabletterna så dom räcker tills nästa läkarbesök i slutet av månaden.
Tycker jag ser GROTESK ut också,vill inte visa mig för någon...trött,gammal,blek med tunnt stripigt hår.
Den 20/3 har jag möte med fk. och af. är nervös redan för det,mycket därför jag inte kan somna.
Tänkte inatt även på mina skulder...mitt minne..och det är läskigt.Har ett lån på ca. 240.000 och jag har inget som helst minne av NÄR och varför jag tagit det lånet. Har förstått senaste året att min Borderline har fått mig och fatta ogenomtänkta beslut,som jag sen inte funderat på,utan blundat och "straffat" mina dumma beslut på andra sätt,eller till o med gjort saken ännu värre för mig själv.
Har jag tex. träffat EN kuk som fått mig och känna mig billig..så har det inte spelat nån roll om jag träffat fler,för dom har inte kunnat mig få sämre liksom..så skulle det vara bara,jag är inte värd nån annan behandling.

Kungens hedersutmärkelse+vapenaffären...

Är det bara jag som ser sammankopplingar???
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13717009.ab
http://www.aftonbladet.se/debatt/article14494728.ab

2 dikter om mitt liv

Smärta är det enda jag känner
smärtan som inte tillåter mig ha några andra vänner
smärtan som njuter av då någon behandlar mig illa o slår
smärtan o tomheten då dom inte bryr sig om hur dåligt jag mår
jag ligger vaken o ensam i min säng tills dagarna gryr
orkar inte med allt o alla,stirrar upp på taket,från verkligheten flyr
kommer inte ens ihåg när jag var lycklig o mådde bra
det var nog när jag varliten,innan min älskade "pappa" valde
o lämna mig utan att ens säga hejdå, en natt o bara dra
han tog med sig nyckeln till mitt hjärta
lämnade kvar boendes den enda kärleken, som jag lärt
leva med,som jag förtjänar...den kallar sig för smärta!

LIVET-Som jag tvingas orka leva,trots att jag inte har valt att födas hit.
Livet som är som en mobbare,som påminner varje dag att jag inte är värd ett jävla skit.
KÄR-LEK- Kärlek som borde innehålla så mycket -som värmen i modersfamn till någon som får livet värt o leva och som betyder ALLT.
Men kärleken är ondskan som skrattar när den sparkar ner mig igen och lämnar mig kallt.
DÖDEN- Så lockande hör jag mörkret-döden i mitt huvud på mig kalla,
den viskar åt mig-Kom !!Du ska inte längre behöva lida,jag befriar dig från allt o alla.

Deprimerad..

Försöker svälja bort klumpen i halsen.Vågar inte börja gråta igen,tror inte jag kan sluta isf.
Det är så jobbigt och vara psykiskt sjuk/svag..har man lärt sig och dölja det i hela sitt liv som jag,så syns det inte utåt. Arbetsförmedligen förväntar sig att jag ska klara av och söka jobb OCH börja arbeta,men jag fixar knappt vardagen.Har social fobi och sömnproblem.ätstörningar,BDD.n har förvärrats...osv.osv.
ORKAR inte med det menlösa skitlivet!

Ångest,oro...nedstämd

Är lite "dagen efter"...med allt vad det innebär. Skulle inte vilja vara ensam nu,vill vara nära någon,känna mig trygg och få vara liten och bli  omhändertagen med ömhet. Men så har jag aldrig fått känna/ha det och kommer troligen aldrig att få göra det.
Har svårt och andas..Men tog sleepisar nu,så snart kan jag sova bort måendet igen.
Har bakissvullat och spytt också..börjar bli orolig för mina tänder,dom fräts sönder av över ett års spyende. :( Har INTE råd med tandläkare.
Såg att "Måbramänniskan" och hans brutta firade sin ettårsdag..Gör ont i mig...varför kan jag inte bara glömma honom?? Han var ju inte bra för mig,men jag hade så starka känslor för honom,stark energi...
Nu börjar tabletterna ta bort mig härifrån...godnatt!