Glömsk..

Jag har blivit sjukt glömsk.Glömmer bort namn framförallt,men även vad jag har sagt o när saker har hänt.(Tiden)..
Inatt så drömde jag om det också.Jag hade flyttat till Finland och väl där i nya lägenheten så sa jag till min mamma- Jag kommer inte ihåg hur jag har hamnat här...allt innan var bara ett mörker.
När jag rasade för drygt 2år sen,så hamnade jag i denna mörker.Var inlagd i 5veckor,firade min födelsedag på psyket.Jag hade visst köpt tårta,några var där o hälsade på..och dom andra patienterna o vårdarna hade visst ätit upp min tårta...berättade min vän.Har så många svarta luckor och ECT:n gjorde inte saken bättre.
Kommer ihåg att jag hade dygnetruntvak den första tiden.Jag varken åt eller drack.Men sen började jag tycka synd om dom bara satt där o vakade över mig o hade tråkigt och tänkte att dom inte skulle behöva göra det för min skull.Dom skulle även sätta dropp på mig,så självmord med hjälp av vätskebrist skulle inte fungerat.Lurade dom i drygt 4dygn ändå...dom märkte inte att jag inte drack nåt...inte ens då jag fick medc.
Den ena trodde väl att den andra gett mig dricka osv. inget dom skrev upp.

Bla,bla,bla....

Jag mådde skit imorse..skakig,nervös mm. men skulle iväg på gruppmöte.Och jag är en person som MÅSTE sköta min "plikt",hur dåligt jag än mår..Trots att dom där mötena är frivilliga.
Mötet gick bra trots allt..jag pratade en hel del kom med åsikter mm.
Men efteråt gick luften ur mig,jag började gråta. Carema ligger precis i närheten där mötet var och jag masade mig dit.Kom inte ens ihåg namnet på terapisten jag träffat,men tänkte att dom ser det säkert i datorn..jag måste få en tid.
Sen kom hon gåendes och jag fick en tid till fredag redan.
Egentligen är jag lite kluven till samtalen..känns som prat kan inte "laga" mig.Jag är TRASIG och delarna som kan hela mig är borta?!

En vän till mig hängde sig själv för drygt ett år sen.Hon levde i ett bra nytt förhållande och vi trodde alla att hon mådde bra.Hon hade nära o fin kontakt med sina vuxna barn också. Men sen en dag,efter en middag med sin pojkvän..gick hon bara och hängde sig...utan ett ord,utan ett avskedsbrev.
Och jag blir AVUNDSJUK på att hon klarade av det! Var hittade hon den starka viljan,trots tankarna på alla som blir kvar med alla frågorna,med sorgen/smärtan? Jag skulle vilja veta hennes sista tankar!
Jag blir även avundsjuk på dom som klarar av att sluta äta (får anorexi). Vilken bestämdhet dom har,vilken STYRKA! Jag känner mig så svag och värdelös som inte lyckas med varken självmord eller bli riktigt SMAL!!
"Måbramänniskan" sms:ade sent igårkväll o frågade om han kunde komma o fika idag.Någon timme efter hans mess,kom ett nytt sms- Är du kåt idag?...Det var från hans sambo.:-(

På lördag ska jag gå UT,på ett rockställe.Hoppas jag klarar av o sköta mig,inte bli för full o dum och att spegelbilden är mindre grotesk+ att jag hittar något jag trivs i att ta på mig,som inte får mig o se ut som en uppstoppad korv.

Ingen bra dag...

Låg o "sov" till nästan tre idag.Är matt och tom.Har ångest och svarta tankar.
Har vräkt i mig mat o spytt,det var SKÖNT och få spy ut känslor.
Funderar på att boka tid till öppenvården..tror jag behöver det,jag behöver hjälp,ensam är inte stark trots att jag alltid låtsas som det.

Svar igen:

Mina svar blir långdragna..för mina tankar blir långdragna,därför svarar jag här istället för under inläggen:

Anonym:Jag lagt min stroppsyrra helt åt sidan,nästan min morsa också,svarar endast plikttroget då hon frågar.Man kan tro att jag är avundsjuk på min syrra,bitter..men det ÄR jag inte,jag tycker inte om människor som hon,har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.hon är en sk. vampyr. Jag gjorde "slut" med henne för över tio år sen och mår bättre utan henne i mitt liv.Hon har inte heller förstört mitt liv på något sätt,det enda jag kan vara lite ledsen över är att det hade varit skönt o ha en syrra man kunnat dela saker med,man kunde haft kul med.vi har aldrig trivts i varandras sällskap,hon tog all plats och jag blev osynlig.
Morsan är det lite svårare och göra "slut" med,en mamma förlåter man oftats oavsett hur hon är o vad hon har gjort och jag slipper ju henne numera i mitt vuxna liv,hon bara finns där.
Min storebror saknar jag ibland,han betydde så mycket för mig och vi har alltid hållit ihop,vi har inte ens surat på varann nån lägre tid.Att han sen bara lämnar mig..var smärtsamt.Han skrev ett mail till mig vid jul,men jag har inte klarat av o godta "ursäkten" och fortsätta med honom som om inget hänt.
Och sen så klarar jag inte av att RADERA allt,vet inte hur man gör...om man nu inte blir lobotomerad?
En del människor/fd vänner/kukar har jag raderat från internetvärlden och svarar inte om dom ringer o messar.
"Måbramänniskan" är mig för kär för att jag ska kunna låta bli o svara då han ringer,jag älskar ju honom och jag älskar att få höra hans röst.Han FÅR mig o må bra,trots allt.Jag vill behålla dom känslorna,drömmarna..iaf. tills jag hittar någon annan som får mig att KÄNNA.
Jag vet inte om det var pga. ditt "peptalk" igår som jag blev ännu mer TUNG i själen idag.Jag är helt OFF och skuld/ångestfylld.VARFÖR orkar jag inte leva och vara lycklig? Varför orkar jag inte ha ett socialt nätverk med vänner,kompisar,kamrater? Varför orkar jag inte vara nöjd med det jag har? Varför orkar jag inte ha framtidshopp? Jag är såååå TRÖTT! Både fysiskt och psykiskt..min livsgnista håller på att slockna.
Alla sa att när jag kommer upp ur mörkret jag hamnade i för drygt 2år sen,så kommer jag bli ännu starkare,jag kommer o bli "nyfödd"...men jag vet inte om jag orkar längre starta om från noll.
Jag är så besviken på mig själv för det.
ML: dina ord var så rätt-Många självhatar och självklandrar så mycket att fel sorts pepp bara lägger sten på ångestbördan.
PS:Det är lite hemskt hur människor kan säga/skriva att -Dig är det inte synd om,du har SJÄLV orsakat dig skadorna,du har själv VALT och börja missbruka osv. Eller det värsta (enligt mig)..-Det finns andra som har det VÄRRE.
Ja,ja....jag är en överlevare,ironiskt nog.