Länge sen..

Jag har helt slutat med alla mediciner. Har heltidsjobb och har inte haft en endaste sjukdag (eller semester) sen mars,då jag började.Mitt mående skiftar,men jag har ju levt med det i så många år att jag fixar det. Har mina speedade dagar,då jag knappt kan sova,har tusen idéer och trånar efter någon som inte finns. Försökte börja dejta igen efter sjukt många år som singel,men det gick inte så bra.Är rädd.. Försöker glömma dom som sårat mig,men det är svårt,för dom hade inte kunnat såra mig om dom inte betytt något för mig."Måbramänniskan" tex. finns i mitt hjärta och orsakar den smärta. Just för tillfället så är jag i en hemsk trötthetsperiod.Skulle vilja gå i ide.GÄSP!

Maniklump i magen...

Jag har ju äntligen hittat medicin som stabiliserar lite mitt mående.Men nu mår jag MYSKO! Känner mig speedad (manisk),men det stannar liksom i magen.Jag blir inte lika euforisk,men ändå finns dom känslorna där,jag är uppe i varv,men ändå inte lika mycket..känns lite som orgasm som är på väg,men avstannar precis innan,typ.

Det var ett tag sen jag skrev..

Det blir nog så när dagarna rullar på ganska lika..jobba,äta,sova skita/pissa typ. Har inte en endaste semesterdag,men är glad att pengarna rullar in så man slipper våndas vid varje månadsskifte. Fick lite antidepressiva av en vän som inte passade henne och äntligen verkar jag ha hittat nåt som funkar ganska bra på mig.Sertralin heter dom.Läkaren ville inte skriva ut dom först innan jag besökt honom,men min öppenvårdskontakt kunde övertala honom. Tabletterna gör inte mig helt okej,men tar bort mycket av ångesten och oron och måendet går inte lika starkt upp och ner. Fast det finns så många fler små djävular inne i mig som vill styra mina tankar fortfarande,men ska försöka övervinna dom. Har dock varit på 2 olika hårdrocksfestivaler,så fick lite minnen från den här sommarn innan den är helt över.

Jobb och ingen fritid..

Mitt liv består av jobba,jobba och jobba lite till.Jobbar alla röda dagar,midsommarn och hela sommaren utan någon semester. Det positiva med det är att jag inte hinner tänka på så mycket annat...och att jag får bra lön såklart,har inte tid och göra av med pengar heller.Äter,skiter,sover och jobbar......

Slut..

Mina mediciner är slut och jag är SLUT! Orkar inte orka..men måste!

Anställning

Jag har fått en heltidsanställning nu helt huxflux. Blir tredje sommaren på rad utan någon som helst semester..men det är bara att bita ihop o gilla läget. Är glad över att det nu är en tillsvidareanställning,utan prova på månader och inte bara säsong.

Min hjärna lever sitt eget liv.

Har ätit Fluoxetin i snart en månad nu,vet inte om dom är orsaken till att min hjärna gör mig förvirrad.Eller om det bara är för att jag lever så isolerad och har inte mått bra på länge. Har tagit Imovan o Propavan varje kväll ända sen jag fick dom,men igårkväll hade jag huvudvärk så jag tänkte att jag lägger mig utan några tabletter,tar det lungt och somnar jag så somnar jag liksom.Jag hade även bestämt mig för att knappt äta något,har blivit så äckligt fet!! När jag blundade så kändes det som ögonen snurrade runt,så mycket att det gjorde ont i dom. Började även få en massa flashbacks från bla. barndomen. Sen helt plötsligt så tändes ett ljus inuti mig,som jag var en glödlampa. Svårt att beskriva känslan. Sen när jag väl somnade korta stunder så vaknade jag av obehagliga drömmar..vaknade även av att hela kroppen skakade till,lite som när man huttrar av kyla.En väldigt mysko kväll/natt/morgon.

Stark förhörsfasad!

Var på arbetsintervju idag! Jag fattar inte hur jag klarade av det?! Var så sjukt nervös innan jag skulle dit! Sen var intervjun som ett polisförhör..-Vad tycker du om att kunden alltid har rätt?,vad tycker du ansvar är?,vad har du för fritidsintressen?,ge oss ett exempel samarbete osv. osv. Är självklart stolt över att jag klarade av "förhöret" utan att springa därifrån,utan att visa någonting..bara vara STARK som jag alltid varit,svara kort och ärligt.(Så ärligt man kan) Känslorna får jag ta efteråt i ensamhet,när ingen ser.Tårarna bara rinner ikväll utan någon anledning.NU kan jag vara rädd,svag,orolig,ifred. På torsdag ska jag till ett annat ställe på förhör...jag menar intervju!

Hur länge,hur mycket?

Hur länge klarar man av att inte visa utåt vad man känner inuti? Hur länge klarar man av att dölja att man mår psykiskt så jävla dåligt? Jag MÅSTE! Jag förstörde min sons liv för drygt 3år sen då jag inte klarade av att låtsas må bra längre.Nu har han hittat tillbaka,fått tillbaka styrkan och tron på framtiden,börjat kämpa med skolan och jag skulle ALDRIG förlåta mig själv om jag rasade igen och sparkade undan benen på honom!Jag är ju pelaren här som håller allt uppe! En ensam,"stark" pelare som tål stormar och åska! Han ska börja gå på gruppmöten för ungdomar som har psykiskt sjuka anhöriga (föräldrar)..och jag ser på honom att han ser framemot det,han har många frågor och även han bär säkert på skuld.Har HAN gjort fel,som gjort mig så ledsen (deprimerad) osv.? Har varit ensam sen i söndags,sonen är hos sin pappa.Var ute en snabbis i måndags i affären,sen dess så har jag hållit mig inne.Försökt att varva ner från alla måsten,sovit ca. 12timmar per natt med hjälp av tabletter..försöker hitta min styrka och glädje. Har börjat äta Fluoxetin igen,men blir bara sjukt skakig av dom,tar även Atarax..för det minskar lite på skakningarna..sen till kvällen så tar jag Propavan och Imovane. Skulle bara ta dom vid behov..men har tagit dom varenda kväll sen jag fick dom.Så jävla skönt att få SOVA! Förutom att jag hade en jobbig dröm igår natt.En sån där "vakendröm",där det kändes som jag var vaken,men fick ingen röst då ropade på hjälp.Tyckte att en manlig ande våldförde sig på mig..satt mig upp på soffan efter att ha väckt mig genom att skaka på mitt ben.Det fanns andra andar där också,en del var som skuggor och andra var som riktiga människor,det var liksom fest och dom gjorde vad dom ville.Drack och sjöng osv. Och jag tänkte att okej,är det så här o se in i andevärlden? Jag ska bli störd av dom nu hela tiden,när jag väl kommit in i det? Försökte med "andedrivning" att dom skulle försvinna ur ett hörn i taket,men jag fixade inte det. Så jag försökte somna om,men dom lät mig inte,först när det började bli ljust..då försvann dom som en dimma. När jag var i 20års åldern så hade jag liknande drömmar..att jag kände någon ta på mig,trycka sig över mig och jag tyckte att jag var vaken,men kunde inte ropa på hjälp,fick bara fram en väsning.

Har ingen respekt för en terapeut utan hög IQ eller EQ

Jag har haft en endaste terapeut med högt EQ,hon SÅG bortom all fakta hon lärt sig i böckerna,hon hittade dom ömma punkterna bara genom att se på mig och jag är tacksam att hon fanns där då när jag blev utsläppt från Ankaret.(Psykvården.) Hon som jag går hos nu,på öppenvården är precis tvärtom..hon har lärt sin KBT och undviker inte från den läran.Det ska ritas tabeller,det ska övas -Jag är bra på.... fraser,det finns inget annat än den yrkeskunnighet i henne,ingen individualism (undrar om det är rätt ord),utan alla behandlas lika. En sån terapeut är enkel att "lura"..åt båda hållen.Antingen att man förminskar sitt mående eller förstorar den,för hon SER ju inte MIG som en individ..utan som en patient/människa som vem som helst. Man märker nästan att hon blir rädd ibland,hon vet att jag kräver mer än vad hon kan erbjuda och hon tar snabbt fram griffeltavlan och börjar rita sina känslotabeller. Jag bara suckar och "leker med",ser att hon börjar titta på klockan,-är inte besökstiden slut snart? och sen tillslut så kan hon gömma sig bakom sin dator och boka en ny tid och jag förstår inte riktigt vad jag fått ut av det hela,vet bara att jag bör gå dit,trots att det känns som att slänga 150kr i papperskorgen.(Vilket besöken kostar) När jag har tagit upp saker Bulimi,Bipoläritet osv. så är det som jag pratade till en vägg.För jag ser ju inte ut att lida av dessa sjukdomar. Bulimi syns inte lika tydligt som Anorexia,att man får inre skador syns ju inte..men det är ju även en PSYKISK sjukdom och borde tas på allvar,precis som depression eller något missbruk.Att jag skulle vara Bipolär syns inte heller,lika lite som att jag lider av BDD eller Dyskalkyli eller något annat.Jag har lärt mig att leva med mitt JAG,dölja mina tankar,mitt mående för jag har aldrig haft någon som bryr sig eller lyssnar.Det har varit MIN ensamma kamp mot världen och jag har varit stark. (Tills för 3 år sen)Jag tänker ganska mycket tillbaks till den kvällen då min hjärna stängde av sig,jag blev KOKO,kommer bara ihåg korta frekvenser från den tiden.Kommer ihåg att jag först fördes till psykakuten för natten,därifrån skulle en taxi ta mig till Ankaret.Taxin lämnade vid en byggnad och jag var ensam.Visste inte vart jag skulle ta vägen,gick in i byggnaden,men den var tom (det var helg),stod där i stora aulan och grät,svag och vilsen.Tillslut så kom det en som pekade att jag skulle in i byggnaden bredvid.Gick in där och sen kommer jag inte ihåg först jag låg i det där upplysta rummet och grät,någon klappade mig på kinden,jag skulle sövas ner,fick ECT.Vaknade upp och skulle fika tillsammans med dom andra zombierna,fick inte ner något,var så groggy att jag inte ens kunde gå utan stöd.Fördes tillbaka till psyket,in i dimman.Varken åt eller drack på 3-4 dygn.När jag sen började vakna till så såg jag en sköterska sitta vid dörren och vakta mig och jag fick en tanke att - Ska hon behöva sitta där och ha tråkigt för MIN skull? Det tog mig 5 veckor att komma tillbaka och är inte riktigt tillbaka än,svävar där i gråzonen,lika vilsen,famlande,ensam. Mina tankar är min verklighet och den är ganska smärtsam.

Smart mentalsjuk?

Har ni tänkt på att dom flesta genier har varit på nåt sätt mentalsjuka? Musiker,konstnärer,filosofer mm. Jag håller på och läser en bok nu http://www.bokus.com/bok/9789187852367/ingen-dans-pa-rosor/ och mycket är så igenkännande i boken. Hennes tankar i Yr världen,hur den riktiga världen känns osv. Man har som ett eget mentalt språk,ett språk som ingen "vanlig" människa kan förstå,ett språk som man inte kan göra förstådd. För språket är mer en KÄNSLA,en upplevelse som inte har några ord. Känslan som kommer när man mår bra.. -*Är du verkligen värd att må så där bra?? Vad ler du åt? Tror du att han/hon verkligen bryr sig om dig? Kom ihåg!! Kom ihåg hur det alltid har varit..mår du bra så blir du straffad tillslut,någonting hemskt kommer ALLTID att hända dig..titta i spegeln! -Vad ser du?? Jo,en elefantkvinna..ett stort huvud med gristryne och stripigt hår,spegeln ljuger inte,så sluta le din groteska varelse!Därför alla lämnat dig..för du är GROTESK,du är INGENTING värt att bry sig om eller ens komma ihåg! Därför lämnade din mor,far,plastfarsa,brorsa,vänner,pojkvänner till och med KUKARNA dig utan ens ett hejdå..utan att ens se bakåt.När dom var borta,var DU borta ur deras minne dom gick vidare,lyckliga och ovetandes om den smärta dom orsakat dig. Smärtan som jag numera försöker återuppleva med att skada mig själv...för att PÅMINNA mig om vem jag aldrig kommer att vara! Den du ÄLSKAR!

Grått

Jag finns här nu.. mellan mörker och ljus.. det gråa omfamnar mig och jag är ganska lugn. Vet att jag måste härifrån.. mörkret lockar,det svarta,bortom all förnuft,alla krav. Det ljusa skrämmer,men är ändå ganska vackert. Kan jag välja? Eller dras jag mot mitt öde? Jag längtar härifrån,grått är trist,gör mig trött och osynlig. Livet har ingen mening eller framtid just nu. Jag famlar,försöker ta mig fram..den gråa dimman är tät. Jag ser ansikten långt borta,jag ser orden som skrivs, men allt är som en oändlig saga,för man hittar inget lyckligt slut.

Volvo-Trygga "familjebilen" för macho-män?

Ja,den tar din man/pappan tryggt hem genom vidderna,efter alla dagens styrkeprov han fått utvinna. Kvinnan/mamman väntar där hemma med krulltottebarnen,utan någon som helst längtan efter att få lämna skiten ett tag..vardagen med den bilen som mannen dragit iväg med? Eller varför inte visa att en ensamstående mamma kör tryggt med sina skrikande ungar i bilen,stressad till alla aktiviteter..så som verkligheten ofta ser ut? Näää..verkligheten säljer inte.Är det en kvinna med så sitter hon bredvid,en perfekt modell,lika perfekt som bilmodellen som hon får åka med i.

Bättre idag..

Känner mig positiv för engångsskull.Hoppas måendet vänder nu.

Kill me or I will die!

VILL INTE LEVA HÄR I HELVETET LÄNGRE! Men jag klarar inte av att ta mitt liv?! Eller?..... Plötsligt händer det?.... Den enda som har hållit mig vid liv,hatar mig numera..(min son) Han är bara förbannad! Borde han inte få slippa mig? Jag har mest bara legat i sängen..trött..men kan inte sova. Har tänkt ringa psykjouren flera ggr. men har inte gjort det. Körde bil igår,utan mål,som en zombie med tunnelseende,men som den överlevare som jag är så hittade jag hemvägen igen. Jag är så tom............ihålig!

Min son..i händerna på en pedofil.

Har inte skrivit så mycket (alls) om min son..min enda anledning till att jag orkar fortsätta att kämpa.Han fick Aspergers diagnos då han var 12år.Skolan ville att vi skulle testa honom för ADHD,sen att han inte hade ADHD utan tillhörde autism spectrum ,gjorde dom nästan sura av nån anledning. Han är inte "gravt Aspergare"..men har några drag. Det jag tänkte skriva om nu är en HEMSK händelse han fått vara med om. Han fick en kontaktperson genom soc. (LSS),för ca.3år sedan.Det var en 21årig ung man,som ganska fort blev som en storebror för min son,som då var 14år.Jag var under den tiden psykiskt väldigt sjuk,hamnade på psyket i 5veckor mm. så jag var tacksam att han kommit in våra liv,han var en stor avlastning,hjälp. MEN..det visade sig att denna unga man är pedofil! Han hade tagit bilder på min sons kön och även filmat då han runkat av honom då sonen sov,vid flera tillfällen. Att sonen inte har vaknat är ofattbart,tänker att han troligen varit drogad eller fått sömnmedel. Under rättegången vi hade för ett tag sen så sa gärningsmannen att han gjorde det här för att åka fast och få HJÄLP av socialen för sin ekonomiska situation mm. !! MEN han hade även minst 20000 samt 200 filmer skildrade barn i pornografiska situationer..många av dom skildrade även barn som utsatts för särskilt hänsynslös behandling. Min son har inte lätt för att gråta,men då han äntligen berättade om den här händelsen så grät han..så då förstår man hur mycket det har skadat honom. Nu får han som tur är ganska bra skadestånd,så det blir lite plåster på såren,trots att ärren aldrig försvinner.

Hur kan man leva utan sina "speedade" dagar??

Jag är troligen Bipolär,trots att jag inte fått den diagnosen (än). När jag tänker tillbaka på mitt liv,så har jag sen 14års åldern haft maniska dagar,följt av mörka, tråkiga,ingen livslust-perioder.(Maniska dagarna håller på i ca två veckor som längst) Och det är ju dom speedade dagarna som gör att man orkar leva.VAD vore jag utan dom? En tråkig,grå mus som bara vill vara hemma och hetsäta typ. När man är speedad så är det precis som man vore drogad..Man är euforisk,bäst,pigg,glad,sexig,snygg,kan allt och vill allt. HUR kan ni som medicinerar er leva utan dessa dagar?? JAG behöver dom dagarna för att överhuvudtaget orka perioderna där emellan. Nu har jag varit i en mörkersvacka i över en månad.Håller på och ruttnar! Ja,så känns det! Jag stinker! Jag sköter inte min hygien ordentligt,jag intimrakar inte mig heller. URK! Men vad spelar det för roll? Jag träffar ju ingen!Jag har blivit rädd för män/sex.Jag som var sexmissbrukare förut?! Jag är så trött på allt..på mig själv,på livet och på människorna och framförallt på alla måsten! TRÖTT!TRÖTT!TRÖTT! Varför måste jag vakna? Vill somna in forever!! Jag ska på arbetsintervju på fredag! Jippiii! (NOT)