Har ingen respekt för en terapeut utan hög IQ eller EQ

Jag har haft en endaste terapeut med högt EQ,hon SÅG bortom all fakta hon lärt sig i böckerna,hon hittade dom ömma punkterna bara genom att se på mig och jag är tacksam att hon fanns där då när jag blev utsläppt från Ankaret.(Psykvården.) Hon som jag går hos nu,på öppenvården är precis tvärtom..hon har lärt sin KBT och undviker inte från den läran.Det ska ritas tabeller,det ska övas -Jag är bra på.... fraser,det finns inget annat än den yrkeskunnighet i henne,ingen individualism (undrar om det är rätt ord),utan alla behandlas lika. En sån terapeut är enkel att "lura"..åt båda hållen.Antingen att man förminskar sitt mående eller förstorar den,för hon SER ju inte MIG som en individ..utan som en patient/människa som vem som helst. Man märker nästan att hon blir rädd ibland,hon vet att jag kräver mer än vad hon kan erbjuda och hon tar snabbt fram griffeltavlan och börjar rita sina känslotabeller. Jag bara suckar och "leker med",ser att hon börjar titta på klockan,-är inte besökstiden slut snart? och sen tillslut så kan hon gömma sig bakom sin dator och boka en ny tid och jag förstår inte riktigt vad jag fått ut av det hela,vet bara att jag bör gå dit,trots att det känns som att slänga 150kr i papperskorgen.(Vilket besöken kostar) När jag har tagit upp saker Bulimi,Bipoläritet osv. så är det som jag pratade till en vägg.För jag ser ju inte ut att lida av dessa sjukdomar. Bulimi syns inte lika tydligt som Anorexia,att man får inre skador syns ju inte..men det är ju även en PSYKISK sjukdom och borde tas på allvar,precis som depression eller något missbruk.Att jag skulle vara Bipolär syns inte heller,lika lite som att jag lider av BDD eller Dyskalkyli eller något annat.Jag har lärt mig att leva med mitt JAG,dölja mina tankar,mitt mående för jag har aldrig haft någon som bryr sig eller lyssnar.Det har varit MIN ensamma kamp mot världen och jag har varit stark. (Tills för 3 år sen)Jag tänker ganska mycket tillbaks till den kvällen då min hjärna stängde av sig,jag blev KOKO,kommer bara ihåg korta frekvenser från den tiden.Kommer ihåg att jag först fördes till psykakuten för natten,därifrån skulle en taxi ta mig till Ankaret.Taxin lämnade vid en byggnad och jag var ensam.Visste inte vart jag skulle ta vägen,gick in i byggnaden,men den var tom (det var helg),stod där i stora aulan och grät,svag och vilsen.Tillslut så kom det en som pekade att jag skulle in i byggnaden bredvid.Gick in där och sen kommer jag inte ihåg först jag låg i det där upplysta rummet och grät,någon klappade mig på kinden,jag skulle sövas ner,fick ECT.Vaknade upp och skulle fika tillsammans med dom andra zombierna,fick inte ner något,var så groggy att jag inte ens kunde gå utan stöd.Fördes tillbaka till psyket,in i dimman.Varken åt eller drack på 3-4 dygn.När jag sen började vakna till så såg jag en sköterska sitta vid dörren och vakta mig och jag fick en tanke att - Ska hon behöva sitta där och ha tråkigt för MIN skull? Det tog mig 5 veckor att komma tillbaka och är inte riktigt tillbaka än,svävar där i gråzonen,lika vilsen,famlande,ensam. Mina tankar är min verklighet och den är ganska smärtsam.