Jag mådde skit imorse..skakig,nervös mm. men skulle iväg på gruppmöte.Och jag är en person som MÅSTE sköta min "plikt",hur dåligt jag än mår..Trots att dom där mötena är frivilliga.
Mötet gick bra trots allt..jag pratade en hel del kom med åsikter mm.
Men efteråt gick luften ur mig,jag började gråta. Carema ligger precis i närheten där mötet var och jag masade mig dit.Kom inte ens ihåg namnet på terapisten jag träffat,men tänkte att dom ser det säkert i datorn..jag måste få en tid.
Sen kom hon gåendes och jag fick en tid till fredag redan.
Egentligen är jag lite kluven till samtalen..känns som prat kan inte "laga" mig.Jag är TRASIG och delarna som kan hela mig är borta?!
En vän till mig hängde sig själv för drygt ett år sen.Hon levde i ett bra nytt förhållande och vi trodde alla att hon mådde bra.Hon hade nära o fin kontakt med sina vuxna barn också. Men sen en dag,efter en middag med sin pojkvän..gick hon bara och hängde sig...utan ett ord,utan ett avskedsbrev.
Och jag blir AVUNDSJUK på att hon klarade av det! Var hittade hon den starka viljan,trots tankarna på alla som blir kvar med alla frågorna,med sorgen/smärtan? Jag skulle vilja veta hennes sista tankar!
Jag blir även avundsjuk på dom som klarar av att sluta äta (får anorexi). Vilken bestämdhet dom har,vilken STYRKA! Jag känner mig så svag och värdelös som inte lyckas med varken självmord eller bli riktigt SMAL!!
"Måbramänniskan" sms:ade sent igårkväll o frågade om han kunde komma o fika idag.Någon timme efter hans mess,kom ett nytt sms- Är du kåt idag?...Det var från hans sambo.:-(
På lördag ska jag gå UT,på ett rockställe.Hoppas jag klarar av o sköta mig,inte bli för full o dum och att spegelbilden är mindre grotesk+ att jag hittar något jag trivs i att ta på mig,som inte får mig o se ut som en uppstoppad korv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar