Syns inte-finns inte??

Pratade med en man på jobbet,en ny,det var hans första arbetsdag och av någon anledning så frågade han MIG om hjälp,trots att jag inte ens jobbade med honom. Iaf. så frågade han sen hur länge jag hade jobbat där..och så sa jag att jag bara arbetstränar,att jag varit sjukskriven i snart 2års tid. Så sa han-För ryggen eller? Så sa jag..nej,jag är psyksjuk!.. han höll på o trilla bakåt..skrattade o trodde att jag skämtade. -Men du verkar ju så GLAD?! Ploppade han ur sig sen......
Men så är det ofta med oss "starka" idivider,vi klarar av och dölja vårt lidande.Om jag gråter på väg till jobbet,eller ifs. försöker svälja tårarna och sen har ett påklistrat leende väl där...så mår jag bra va? Jag lurar er alla andra,men jag kan aldrig lura mig själv..tyvärr.
Sen att Bulimi sällan syns utåt heller,gör ju att det inte tas på allvar.Jag äter skapligt normalt/nyttigt annars,förutom då jag hetsar o spyr.Skulle jag INTE spy efter min hetsätning så skulle jag vara en fet matmissbrukare...och DÅ skulle det synas mer utåt. men nu...syns inte -finns inte??
Känns som jag är på väg att bli speedad igen.Hoppas jag inte bara blir stress-speedad utan även euforiskt,koko-speedad.
Jag har kanske hittat en kk. Får se om kemin stämmer..han bor ganska nära o är skjukt manligt,sexig,med dom vackraste ögonen,långa ögonfransarna som man nästan blir avis på. Kan bli skönt om det funkar.