Har varit på två st. långpromenader idag..+tränat magen,kroppsfixeringen är allt jag tänker på,vill bli SMAL!
Spytt lite bara,kände att jag åt för mycket..NÄR ska jag lära mig att man KAN lämna till senare o behöver inte vräka i mig allt?! SUCK!
Har tänkt på storebrorsans mail..och blir lite förbannad,för han skrev att han tog ett steg tillbaka varje gång han hörde om mina självmordstankar,för det skulle inte göra lika ONT?! HUR tänker han egentligen? Vi har ju ALLTID funnits där för varann,hjälpt varann och så vänder han mig ryggen precis när jag hade behövt han som mest...det kunde blivit tack vare honom jag hade kunnat ta mitt liv,för det var ett svek som gjorde smärtsamt ONT,när han bara tystnade o sket i mig.Jag fick återigen uppleva barndomens trauma,då styvfarsan bara stack ifrån mig(oss) en natt o aldrig mer hörde av sig. Och nu kallar han den här tiden för ett litet farthinder! Det var fan en MUR som det tog mig 2år o ta mig igenom..ingen liten väggupp!?
Hur ska jag någonsin kunna lita på brorsan att han bara inte tystnar igen om jag inte sköter mig,blir besvärlig? Det är inget jag bara kan VÄLJA,jag är psykist sjuk.
Fick ett samtal från "måbramänniskan",han har inte glömt mig helt iaf. :)
Jag tror det är jättejobbigt för släkt och vänner om man gör suicidförsök, eller om man har tankar på att göra sig illa. Man kan inte begära att dom ska förstå. Fast jag tycker inte heller att man hjälper någon genom att backa. Effekten blir ju inte att man som sagt mår bättre av det. Jag tror att många släktingar/vänner gör så endast för att dom inte kan hantera situationen, och även att dom inte kan fatta hur man kan få för sig att försöka lämna denna värld. Förr min del har det ploppat bort en del vänner i och med mitt måeende. Men jag behöver inte dom som inte kan ta mig som jag är. Dom som är mina vänner finns kvar!
SvaraRaderaJag har även jag en syster och en mamma som jag inte har någon kontakt med sedan 5-6 år tillbaka, idag tycker jag att det är skönt att slippa lägga energin på mamma först och främst, men visst svider det att barnens mormor inte bryr sig ett dugg om sina barnbarn.
Och som sagt sitt måeende är inget man väljer! Kram
Jag har också sagt upp bekantskapet med min stroppsyrra och det är bara befriande SKÖNT.Min morsa är jag ganska likgiltig inför,hon håller kontakten ibland och jag svarar "plikttroget",har blivit av med flera vänner,men då är dom inte riktiga vänner o kan likagärna få försvinna..MEN min bror är något helt annat..sen att jag vid den tidpunkten,han försvann, inte ens hade självmordstankar,utan var "bara" deprimerad...ja,det är svårt o glömma o förlåta.Kan inte heller lita på han längre..ska han vända mig ryggen varenda gång jag mår dåligt,eller gör något dumt? Förstår inte sånt handlande mot någon man har KÄR?! Någon man bryr sig om...på riktigt.
SvaraRadera