Vi är "kända" för att vara besvärliga...vi ropar-vargen..söker uppmärksamhet,vill synas o höras?!
Jag tycker Borderline kunde likabra heta någonting med självhat..för det är så vi gör,vi tycker inte om oss själva i grund o botten. Därför skadar vi oss själva,därför tror jag också att vi gör saker som "ropar på vargen"...för att ANDRA ska göra det vi själva inte klarar av... Tycker "synd" om oss,försöker "rädda" oss,bryr sig om oss....eller???
Jag tror inte vi med Borderline toppar självmordsstatistiken..jag tror Bipolära/Schizo.. ligger högt över oss på den listan...men om man ser till självskadorna,så "slår" ingen oss? ...eller?
Vi är lite som anorektiker...väldigt starka/bestämda,men ändå så jävla svaga.
Ofta är vi missbrukare...med flera olika missbruk..vanligast är förhållandemissbruk. Vi kräver väldigt mycket av den pers. vi blir "besatta" i ...eller???
Det är faktiskt ganska svårt med självreflektion...det är så lätt o skylla allt man gör på sin diagnos,på människorna som har svikit en,på allt annat än sig själv..och ändå vet man att man som vuxen har ansvar för sitt eget liv...Borderline är inte hemskaste psykiska diagnosen...trots dom mörka dagarna/tankarna så blir man sällan helt borta. Det är värre om man blivit alkolist/narkoman...DÅ är man ursäktad sina handlingar,då kan man inte styra begäret,tankarna...eller?!
Jag misstänker jag är MER åt Bipolära hållet..mest för att mina speedade dagar är så jättespeedade..euforiska..när dom speedade dagarna blir riktigt starka,så håller dom på i några dagar,men sällan längre än typ 10dagar. När jag är speedad,så blir jag en HELT annan person..jag KAN inte styra mina handlingar..fast jag är nog även Borderliner..jag har för mig att man kan vara båda? För ibland så skiftar mitt humör/mående betydligt oftare..flerar ggr. under ett dygn..från botten i toppen...är nästan aldrig stabil...mittemellan(normal). Ofta är jag även hatisk...o den sidan gillar jag minst hos mig,men det kokar som i en vulkan inne i mig,kan hindra dom känslorna lika lite som dom sorgliga eller dom euforiska.
Jag vill inte heller medicinera bort MIG...jag ÄR så här..vem skulle jag annars vara..en "normal",vanlig människa?? Därför vill jag egentligen inte få diagnosen Bipolär,jag vill inte komma fram som deprimerad för dom där..dom vill ge mig mediciner som gör mig till en människa jag inte känner igen...och man (jag) är rädd för det okända. Framförallt så behöver jag mina speedade ,euforiska dagar,det är då jag LEVER!!
Är sjukt trött..knappt sovit på 2dygn igen,då jag måste spara på mina sista sleepisar..Så texten blev nog ganska osammanhängande o svår att förstå. Men min hjärna maler o maler på tankar igen o jag måste få ut det,så jag kanske kan sova en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar