Sen jag rasade nu för lite över 2år sen,så har jag hela tiden fått höra att-Du är stark och tar dig igenom det här och blir ännu starkare av allt.
Men NEJ! jag orkar inte längre,fast samtidigt vet jag att jag inte har något annat val..jag MÅSTE orka,så länge jag bestämmer mig för att leva.
Sen när jag tar mitt liv..så kommer det höras viskningar -Hon som var så STARK,jag förstår ingenting.
Nej,för ingen VILL förstå,jag är en kämpande överlevare..men helt utmattad sådan,finns inte mycket livslåga kvar i mig.
När man är psykiskt sjuk och försöker klara av vardagen ändå,oavsett hur man mår...så är det som att springa maraton varenda dag..man är SÅ slut! Tillslut så orkar man bara inte,hur stark man än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar