Har ingen far och fira...jo,min pappa lever,men jag tänker inte på honom som min pappa,känner honom inte ens,han är bara en fyllgubbe som knullat min morsa och gjort henne gravid.
Jag var och träffade honom för drygt 2-3år sen..Han bor i en liten rutten stuga mitt i skogen,ensam.Hans fyllekompisar har dött där i hans stuga,tror han är ganska ensam nuförtiden,men han är en överlevare.Han kedjeröker och har druckit allt med alkohol i i hela sitt liv,allt ifrån rakvatten till T-gul.MEN har knappt varit sjuk och blir 77år nu i december.Sen har han även haft tur i spel och har vunnit en hel den pengar,en utav anledningar varför jag åkte till honom,han ville ge en "förarv" på 50.000euro.
Fick höra nu av morsan,att min stroppsyrra har gift sig och väntar på sitt andra barn,som ska födas i maj.
Vet inte riktigt hur jag känner angåede det .Jag känner inte henne heller.
Jag känner nog ingen i min familj...har försökt komma ihåg min morsa,hur hon var när jag var ung,men har inget minne av det.Efter jag flyttade till henne vid 6års åldern,då jag bott på barnhem och fosterhem,så har hon inte varit en MAMMA,utan en tant med en lägenhet jag fått bo hos. Har aldrig ens fått en kram av henne.
Trodde jag kände min storebrorsa,det har alltid varit VI. Men sen han övergav mig kallt för drygt ett år sen,så är han inte längre den bror jag kände.
Min lillebrorsa var här och hälsade på för ett tag sen,tillsammans med morsan.Han fick oljefärger mm. av mig,för han ville börja måla tavlor,vi skulle höras sen hur det går och jag skulle skicka bildförslag på vad han kan måla. Inte ett PIP ifrån han heller sen jag vinkade av honom vid färjehamnen.
Min bäste vän C,skriver mer och mer sällan till mig,känner att han också håller på och glider bort,förstår honom,jag är bara patetisk i mitt mående,komplicerad. (Vet att du läser här,men skriver det ändå)
Började skriva till "Objektet" igen...men även han tystnade fredagsnatten,efter jag frågat om han tror vi nånsin kommer och träffas och han svarade-Troligtvis inte.
Kollade på ett program,ett kärleksfullt program,där folk gifte sig,hade träffat sin soulmate osv. och det fick mina ögon att tåras..har sån längtan efter NÅGON,som är lika besatt av mig som jag är av honom/henne.
Kommer jag och få uppleva lycka nångång? Hinner jag innan jag ger upp?
:-( känner också att det blir allt för sällan vi hörs men det har inget med dig att göra du är fortfarande den vän som jag tycker allra mest om...fast det känns som att jag inte riktigt har så mycket tid att spendera vid datorn och det är ju här vi "umgås"...puss och kram C
SvaraRadera