Vi som har Borderline,är psykiskt sjuka,självdestruktiva,försvinner ifrån den riktiga världen ibland,bryr vi oss om någon skriver snälla saker till oss...egentligen?? Jag själv har svårt med det..Ibland blir jag förbannad..för oftast är den som skriver uppmuntrande ord LYCKLIG,nöjd med sitt eget liv,VAD vet,bryr sig hon/han om hur jag mår egentligen?? Dom skriver sina ord och fortsätter med sina happy lives och glömmer bort mig stunden efter,då har dom liksom gjort sin "skyldighet" som vän/medmänniska?? Jag känner mig hemsk och elak som ens skriver det här,men.........Jag KÄNNER om någon bryr sig på riktigt,det behövs inga ord till det.
Tänkte även på hur mitt liv skulle se ut utan Borderline?! Skulle jag göra klokare val i livet? Skulle jag blivit kär i "rätta" killar,dom som är snälla mot mig? Skulle jag vara nöjd med det som jag HAR,istället för att sörja det som jag inte har??
Jag har ju verkligen försökt peppa min hjärna nu senaste dagarna att jag SKA förändras,jag SKA börja leva..jag VILL ju skratta,busa och ha kul. Inte vara den här patetiska "tycka synd om mig själv,skada mig själv-zombien".
Men kan jag ignonera smärtan inne i mig?? Alla knivhuggen jag fått av människor jag älskat? Som skadat mig mer än jag någonsin kommer och kunna göra själv.Jag har sår som aldrig kommer och läka.
ORKAR jag bli stark nog och gå vidare,trots allt?? Jag VILL...och det är alltid en början,jag ska försöka.För jag orkar inte ha det så här heller.
Hmm? Nu kom tankarna om att- kommer jag och bli FET ?? Om jag slutar spy och börjar njuta av maten,utan att tvångsträna...hur kommer jag och se ut???? Jag måste ju fortsätta och vara smal för att kunna vara lycklig och nöjd med mig själv. :-/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar