Jag vaknade igen,efter en usel natt med lite sömn med stress i kroppen.Har ingen arbetsträning idag,har inga måsten idag,borde slappna av..sova ut.Men nope...Jag har stressat hjärnan inatt med jobb-tankar-Har jag gjort rätt,hur blir det nästa vecka,hur uppfattar folk mig där osv.
Samtidigt så tar jag på mig mer o mer jag ska klara av..som att sluta ta sleepisar dom nätterna jag inte jobbar dagenefter..vilket gör att jag knappt sover.
Jag tänkte nu när jag vaknade...vilket är lite nytt för mig,förut körde jag bara på utan att tänka på varför?!
Ja,jag tänkte att jag alltid har haft mina jobb som straff-arbete..Jag kör på tills jag är helt utmattad,när jag kommer hem så värker det i varenda del av kroppen,jag kopplar inte av hjärnan från jobbet heller utan tänker på allt jag gjort,allt jag sagt och allt jag ska klara av och göra i framtiden.
Jag jobbar som 3personer..får förstås beröm för det,men det berömmet når aldrig fram till mig riktigt,jag vet själv att jag är duktig,men det duger aldrig,jag ska hinna mer,jag ska hinna göra det bättre+att jag gärna gör andras jobb också om möjligt,ser hela tiden vad andra gör eller inte gör.
Även på det här stället så måste man umgås med andra människor,fika och äta tillsammans med dom,prata och ibland även jobba ihop med dom..vilket är nästan jobbigare än det fysiska.
Ingen ser-ingen hör,då jag återigen straff-arbetar mig tills jag stupar...jag är ju bara SÅ DUKTIG,så duktig att jag inte kan vara psykiskt sjuk,för det är friskt och vara duktig.
Det är synd att de som ger dig arbetsträning inte är mer medvetna om att de måste sätta gränser åt dig. Men de kanske luras av att du verkar engagerad när det låter mer som att du direkt sätter igång ett missbruk. Lika illa med din psykolog som inte tar dig på allvar. Man suckar med dig och undrar hur otroligt oprofessionella psykologer kan vara egentligen.
SvaraRaderaMen du lurar ju inte dig själv uppenbarligen. Du _vet_ ju vad du håller på med men kan inte sätta pinnar i tankehjulen. Hur lär man sig sånt? Jag tror att kanske yoga, meditation, pilates eller nåt sånt kan vara verktyg för lära sig hantera skenande tankar. Så behöver du vara ärlig och krävande (inte arg) mot din psykolog. Förklara hur du lurar hen och missbrukar arbetsträningen och kräv att hon ska vara det konstruktiva bollplank som du behöver.
Målet för dig måste ju vara att sätta dig själv i främsta rummet nån gång i livet. Att du inte ska behöva vara duktig och till lags för andra, utan att du är nog som dig själv. Hur ska du hitta dit? Kan du ändra på din inställning på arbetsträningen? Arbeta kan du uppenbarligen tills du stupar så är det fel spår. Där bor nån längst inne i dig som tycker om att göra saker bara för sin egen skull. Det är kompassen du behöver. Det tror jag.
Det där var den vettigaste kommentaren jag någonsin fått!! Fick mig verkligen och tänka till och jag blir imponerad/förvånad att du förstår precis vad jag menar,hur jag fungerar.DU borde vara min psykolog,skulle vara en lättnad att bli förstådd. :) Egentligen borde kanske min psykolog (eller vad han nu är) få läsa min blogg också,han skulle nog förstå mig bättre då.
SvaraRaderaMina tidigare öppenvårdskontakter har pratat om samma sak som du gjorde där på slutet,att jag borde tänka på mig själv mer,att jag duger som jag är,men det är svårt,så svårt..för jag tänker att alla som har lämnat mig,skadat mig osv. har ju gjort det av någon anledning...för att jag INTE duger,det är fel på mig,man kan inte älska mig och på jobbet så tror jag att "jag är något" extra,vilket leder till avundsjuka mm. ingen vill ju ha o göra med en viktigpetter som gör allting rätt,bäst och fortast.
Till och med när jag suger av en man så vill jag vara BÄST på det jag gör..och det till en bekostnad av att jag skadar mig själv både fysiskt och psykiskt.
Och ja,jag vet nuförtiden vad jag håller på med,förut gjorde jag inte det,men kan inte stoppa kugghjulen längre..att jag pratar om det,att jag tänker på det,får mig inte och sluta,jag VET inte vad som behövs för att lära mig att tänka annorlunda,jag behöver hjälp och den hjälpen får jag ju inte på Carema iaf.
men jag tror att när du skriver om det här så bollar du tankarna med dig själv och världen. det måste ändå göra något med insikten i dig. jag är ju sån att jag tror man lär känna sig själv mer och mer men samtidigt förändras genom just den resan, man inser vad man gör mot sig själv och får verktygen att ändra lite. kanske inte stora saker eftersom vissa saker hos oss är fruktansvärt svåra att ändra.
Raderasen jag började blogga får jag erkänna att jag ser mer och mer nyanser av mig själv och det är mer än de terapeuterna gjort.
en sak till.. i öppenvården sitter de ofta tysta och sen får de en att känna sig frisk ja, de har ju inte platser för alla patienter, så de måste se till att de mest sjuka får prio 1-platserna. så jag ser det som att de testar oss när de håller på så där eftersom alla sjuka upplever samma sak, hur sjuka de än är. de testar och se hur "gärna" vi vill ha platsen, mao hur sjuka vi är
så jag har höjt min röst när det flummat med sånt jävla snack och dumförklarat deras kompetens att hantera en självmordsbenägen patient och sen har det inte varit mer snack om det. nu säger jag inte att det är rätt väg, det kan nog gå helt fel om man förolämpar sin psykolog eller psykiater, men man ska definitivt säga ifrån.
Tack! Nähä pyskolog duger jag inte till, men kan ändå lyssna på vad du säger och säga vad jag ser.
RaderaHmm...vilka rättigheter har man egentligen ? http://www.vardjuridik.se/blogg/?p=141 skulle du orka att börja kräva den vården du har rätt till ? Kram.C
SvaraRaderaJag tror C. att jag måste RASA ordentligt igen,innan någon tar mig på allvar.Nej,orkar inte kräva något,eller övertyga någon.
SvaraRaderaJag kör på..full fart mot tunneln,får se om jag möts av ljus eller evigt mörker.
Jag har tänkt nu att inför nästa Carema besök,så skriver jag ut en del saker ur min blogg och lämnar dom hos honom,som han kan läsa och försöka förstå tills vi ses igen. Och fungerar det inte efter det,att jag får känslan av att inte bli trodd,tagen på allvar...så slutar jag att gå till han.
ta en kopia på din journal
Raderakräv det, det har man rätt till även om det gärna krånglar
läs vad fan de skriver och sen om du ser att de faktiskt felar, med diagnoser etc i journalen så gå vidare med ärendet, anmäl
hitta styrkan!
jag vet att man kan få bättre hjälp när man kräver det
man måste vara hård i den här kalla världen
finns det någon som kan följa med dig på mötena?