Ska jag tillåta mig och inte gå på nån promenad idag? Ha en bara vara dag framför tv:n,ta ett avslappnande bad med tända ljus? Jag vet inte om jag mår så mycket bättre av såna här dagar,jag tänker så mycket mer.Pratade med min morsa precis..hon kommer inte imorgon än som vi planerat,utan skjuter fram det till på tisdag,för stroppsyrran behöver ha henne där hos sig.Spelar ingen större roll mig.Så har det ju alltid varit,min stroppsyrra kommer i första hand.
Stirrar på förpackningen av mina antidepressiva (Citalopram),ska jag börja med dom idag? Jag börjar inte med dom i förhoppning om att jag ska bli "gladare",utan jag hoppas att dom sänker mig ännu djupare, tänker på dom som självmordspiller,som ska göra allt svart.
Jag funderar mycket hur det skulle ha varit och få uppleva kärlek och trygghet..för min del så är det bara sånt jag kan läsa om..overkligt.Lika overkligt som då jag ser på tv..tex112,där föräldrar är förtvivlade över att deras barn skadat sig. Jag genomgick en omfattande ryggoperation vid 12års åldern,hade ingen där,varken dagarna inna op. eller tiden efter op. Sköterskorna tyckte synd om mig,eftersom det var svårt och ta blodprover på mig,det finns nån förklarning till det det,blodet liksom stannar upp på nåt sätt..iaf. så fick dom sticka mig så många gånger och försöka, så båda mina armar var fulla av stickhål och jag hade stora blåmärken,såg ut som värsta pundaren.Tillslut så fick en kirurg tillräckligt med blod.
I alla mina längre förhållanden,så har jag varit den som tar hand om allt,både snubben och ekonomin.
Ja,ja...vad hjälper det och älta allt det här egentligen?! Tycker jag synd om mig själv? Eller är det bara att jag inte FÖRSTÅR? Jag ser människor i tv,människor som bor långt ifrån civilationen,mördare,extremt feta,mindre intelligenta osv.men ÄNDÅ har dom hittat någon käresta,en livskamrat som älskar och bryr sig om dom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar