Ni HAR INTE varit "här",ni har INTE upplevt samma..Ja,..ni har varit deprimerade,ni har samma diagnoser,ni är självdestruktiva,har låg självkänsla,ni lider av BDD osv. men ni HAR inte varit HÄR! Inte INNE i mig!
Att jag får höra att -NI har tagit er igenom "samma",-För MIG tog det ett halvår,-Mindfullness hjälpte MIG....HATAR och höra allt det där..OM alla kommer över allt,bara för att NI har lyckats,så skulle det ju inte FINNAS några självmordskandidater!?
Var lite försiktigare med vad ni säger/skriver..för det där gör att jag trycker ner mig ännu djupare,känner mig mer värdelös..Det blir tyvärr ingen "peptalk",utan mer "deathtalk"!!
Jag får tex. höra hela tiden att jag BORDE sökt hjälp MYCKET tidigare...Det är faktiskt otroligt att jag lever ännu,FATTAR inte! Jag VILL ju inte ens vara en överlevare! Har sökt mig till allt och alla som ska ta livet av mig...förutom droger då,konstigt nog.
Jag har även klarat av och dölja allt ,som en Anorektiker oftast gör...tills det är "försent". Jag är över 40år..först NU kommer jag ut ur "plågsamma garderoben",men faktiskt är det svårare och bli "trodd",eftersom jag klarat av och leva och dölja allt i hela mitt liv.
Människor runt mig har ju KUNNAT se om dom velat,men ...ja,går inte ens och förklara hur jag kunnat LEVA med allt utan att någon har reagerat?! Har ju alltid varit omtalad,men dom har snackat ett tag och sen ryckt på axlarna och kanske tänkt att -Typiskt henne!
Jag levde tex. i ett förhållande där jag blev illa misshandlad i 3år,utan att någon visste om det. När han slog sönder mitt ansikte,så sa jag på jobbet att jag cyklat omkull,när jag behövde sjukskriva mig ,så slog jag mig med hammare i knät,för att det skulle mer se ut som en cykelolycka.
Annars så tog han oftast strypgrepp och slängde mig runt...
Äh! ..jag vet inte vad jag ska tycka eller känna längre...Är redan DÖD inuti,bara kroppen som lever.
heej, jag har också depression och jag är 15 år. För mig känns det som om jag är fast i en mardröm, det känns som om verkligheten inte finns. Det känns som inget finns, allt bara är en illusion. Jag måste använda all min kraft för att gå upp på morgonen. Jag sover dåligt om nätterna..jag minns inte mycket. Känns som om allt jag "var" är borta. Det jobbigaste är nog ångest och att vara isolerad i sitt egna huvud. Borta från allt. Jag absolut ingen aning om varför jag känner allt det här, om helvetet finns så är det detta. Jag råkade hitta din blogg och tänkte skriva om hur jag upplevde det, tror inte alla känner samma sak av olika anledningar. Men hoppas allt blir bättre med dig. Jag menar det.
SvaraRaderaMmm,känner med dig! Och man är ju redan ofta vilsen i tonåren i o m. all förvandling från barn till vuxen.
SvaraRaderaHar det hänt nåt jobbigt i liv nyligen? Kan du söka hjälp? Har du "bra" familj/släkt som kan ge dig stöd? FÖRSÖK och sök hjälp..PRATA med någon innan du faller för djupt eller börjar skära i dig själv mm.?! Kram// Sorgligast PS: Jag vet tyvärr att vi är så många som mår dåligt och kraven på oss att orka med allt finns ständigt..