Kan jag leva ett liv utan självdestruktivitet? Utan att träffa "kukarna",utan att göra bort mig i fyllan,knulla med okända,utan ätstörningar,utan att psykisk/fysisk misshandel,utan att kräva för mycket av mig själv på arbetsplatserna,tycka att mitt utseende är okej och inte grotesk,utan att förstora upp varenda liten grej,sluta grubbla på om jag "duger" hela tiden,utan att ta åt mig allt /känna mig påhoppad,kan jag någonsin lita på en man igen,tro att någon kan älska mig utan att vilja äga mig eller ändra på mig??
Kan man verkligen laga allt inuti,det som är så trasigt? Jag ser ju till själv att saker händer,som gör att jag går söder mer och mer.Grubblar ju redan på det här med fd.klasskompisen,ska jag göra slut redan nu,varför vänta när det ändå kommer och braka snart? Jag kanske bara är en tröst för honom nu då han bråkat med sin sambo,ett ställe han kan bo på istället för i långtradaren?
Det finns en till man,som separerat från sin kärring precis och han vill också träffa mig i hans nya lya,han var också otrogen mot henne med mig.
Sen finns en tredje man som också han har det struligt hemma med tanten,får ingen sex osv. ja,även han tjatar om att han vill träffas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar