Sluta andas?!

Känns som jag inte får nån luft..och då får man  lite panik..vågar inte sova.
Tänkte idag på hur länge jag har spytt,varje vecka i minst 9månaders tid,tiden innan jag hamnade på psyket har jag liksom glömt bort,kommer inte ihåg hur jag åt,om jag åt.Vet bara att jag slutade både äta och dricka helt då jag blev inlagd och gjorde så i 4dygn innan dom tänkte sätta dropp på mig.
Har jag skadats inuti?
Jag kommer och fortsätta,kan inte sluta längre. Är rädd för att bli fet.
Varför märker ingen nånting? Har jag verkligen inte blivit smalare..VARFÖR inte??
Jag vill ju höra komplimangerna om hur smal och jag har blivit. Smal = snygg!=duktig (om man lyckats gå ner)
Men jag tror det är bara magen som räknas och jag blir inte av den jävla bullen,hur mycket jag än svälter mig,spyr,tar bantningstabletter,smörjer in med hokuspokuskräm som ska förbränna bort fett,dricker grönt te med örter och kryddor som ska öka förbränningen..äter knäckebröd och havregrynsgröt i flera dagar.
Dricker knappt någon alkohol längre och tränar min mage med en magträningsrullare och går mina promenader några ggr. i veckan åtminstone.

Jag vet också att jag ersatt ett uselt förhållande med ätstörning. När jag var tillsammans med han som misshandlade mig,så var jag som fetast,för då var det HAN som straffade mig,behövde inte göra det själv..och ja,så har det varit ända sen det blev slut med min första kärlek. Det var då självmordstankarna,självdestruktiviteten eskallerade.

Nu finns det en snäll man som har "hittat" mig igen. Han skriver vackra saker till mig..är liksom "kär" redan i mig trots att vi bara har chattat och han har endast sett mig på bild.
Fast egentligen är det inte så konstigt. JAG är ju kär i "Objektet" trots att situationen är den samma,jag har redan gift mig med honom i tankarna..målat vårt liv i rosa ludd,ett underbart busigt liv,han med sitt långa vackra glänsande hår,som tagen ur en Indianfilm. Mmm..drömmer mig bort en stund igen...bort från kalla verkligheten,lidandet!