Jag går sönder här av känslor.Det gör så ont.Det gör så ont att man inte betyder något för någon.Jag läser varje dag om folk/bekanta/vänner som lever i ett lyckligt förhållande,dom är så KÄRA.Ska jag aldrig få uppleva det???? Är jag verkligen så hemsk? Varför vill alla bara göra mig illa? Eller så känner dom ingenting,jag är ingenting,jag är ingen.Eller jo,jag är en knull och sugdocka.
Jag var på biografen där jag och "måbramänniskan" träffades för första gången.Var rädd för att jag skulle stöta på honom med hans nya kärlek.Gick förbi stället där han rökte efter filmen,kom ihåg hur jag blev som blyg som en skolflicka..han var så söt..ja,faktiskt flickaktigt söt.Han blev ju sen mer min flickvän än killkompis.Han gillade bla. och klä sig i stayups och trosor...
"Fyradygnsknullet" är less på försäkringskassan,så han frågade mig hur han kunde göra för att visa att han är galen på riktigt. Jag sa att han kunde ge sig på mig.Jag kunde bli hans tok-offer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar