Igår var jag på öppenvården ,ett ställe där jag alltid gråter av olika anledningar.
Hon läste ur en bok om "det osynliga barnet" för mig och som alltid då jag känner igen mig,så börjar tårarna och rinna,känslor och tankar man har förträngt i alla dessa kommer upp till ytan.
Om någon har varit OSYNLIG som barn,så är det jag! Fast jag kallades för SNÄLL,eftersom jag ALDRIG grät,skrek,ville ha något och jag klarade mig ensam utan att göra dumheter osv.(Därför kunde jag lämnas i flera dygn redan som 9åring.)
På mitt första jobb,som jag började på som 16åring,var jag ett lätt "offer" för chefs-häxan,hon var väl avundsjuk på mig,då jag var duktig,ung,snäll och söt (kanske). Jag hade håret ner till midjan,medans hennes korta hår började bli grått och strävt..så därför hotade hon nästan varje dag hon gick förbi mig,att klippa av den. (Jag jobbade som gardinsömmerska,så vi hade saxar). Hon och hennes man hade hade 2st. söner och mannen hade alltid längtat efter en dotter och därför så blev jag lite som en dotter för honom,vilket spädde på hennes avudsjuka mot mig. Ja,kort och gott,så mådde jag riktigt dåligt där,men stannade trots det i lite över 3år. Jag ÄR sån nämligen,jag STANNAR på arbeten,med snubbar, hur DÅLIGT jag än mår,hur illa jag än blir behandlad.För jag VET inget annat,så har ju alla varit mot mig,alltid,spelar ingen roll hur snäll JAG är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar