Var på öppenvården,skulle diskutera o få köplats till DBT-terapi.MEN fick höra att jag är för GAMMAL,för en "riktig" DBT-terapi. Det finns gruppmöten för oss lite äldre(är 40+) man går på varannan vecka och får då verktyg att jobba med själv.
Hon jag träffade idag,skulle visa lite vad det går ut på..mindfullness tex. Jag skulle sitta där och lyssna på henne och slappna av.Var helt darrig,iskall och tårarna började rinna.Jag VET att alla misslyckanden kommer och resultera i självdestruktivitet.OM jag inte kommer och känna mig lika duktig eller mottaglig som resten av gruppen sen..så kommer jag och åka hem,vräka i mig mat och spy,"straffa" mig själv.
Frågade också om man kunde bli frisk och bra,BARA med hjälp av DBT,utan lyckopiller,sömntabletter osv.?Med hjälp av egen vilja.
Jag äter inga antidepressiva mediciner nu fast jag borde..har lite fobier mot allt som man kan bli beroende av,(både människor OCH droger/alkohol,mediciner.)
Först så sa hon att ja,man blir till och med AV med sina diagnoser,typ.För man ÄR inte sin diagnos.Men sen helt plötsligt ändrade hon sig och sa att jag borde ta mediciner,så att mina toppar och dalar inte blir så starka.Hmm???
Jag HAR redan blivit beroende av tabletter så jag kan sova förresten.Tycker det är sååå skönt efter år av sömnproblem+ att kunna sova bort jobbiga tankarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar