jag hade en riktigt speedad uppåtdag,börjar sakna det,var ju ute i lördags,men var inte riktigt som jag hade hoppats,blev lite som på låtsas,bara för att jag VILLE vara uppåt och då har man en glad sexmask på,men är svag-osäker inuti.
Hela mitt hem är fullt av papper,papper från försäkringskassan ligger på vardagsrumsbordet,kikar lite försiktigt på dom..ser orden om arbetsträning..kommer ihåg orden läkaren sa (som träffat mig 2ggr i ca. en halvtimme som högs sammanlagt)-att du är STARK,du kommer och klara av det här..och därför bestämde han och försäkringskassasnubben att jag var REDO och börja arbetsträna i oktober.Inte mycket jag orkade säga emot eller ens tänka på..tittade ut genom fönstret på solskenet medans tårarna rann och ville mötet skulle vara över.
Skämtade att jag kunde ju börja arbetsträna på Ankaret..men det var bara min öppenvårdskontakt som hörde det och gav mig en "blick",det var ju även hennes sista dag där,hon som jag anförtrott ALLT för,nu är hela JAG liksom bortraderad..lite som ett datorminne,lite detaljer har hon ju sparat och skickar nu vidare till nästa kontakt....Ja,läkaren påstår att jag är stark..han vet väl bäst?! Hans ord är jag?!
Nu börjar jag bli groggy av sömntabletterna som tar mig bort...låter mig vara svag för ännu en natt...vila!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar