HJÄLP oss!! Jag sitter här i tårar nu,förtvivlad!! Har ju arbetat full tid sen jag var 16år,är nu 40+ ,TROTS att mitt liv varit ett HELVETE,jag har mått SÅ dåligt,men KÄMPAT,men till slut rinner bägaren över,det GÅR inte längre,kroppen och hjärnan säger ifrån.
En väninna TVINGADE mig och gå till VC,hon följde med mig dit,dags att jag sökte HJÄLP! Min första psykologbesök på VC var katastrof,som jag knappt vill tänka på...Jag kramade om honom direkt jag såg honom,var som en drunknande som klamrade mig fast,trodde han var hjälpen till mitt mående,han skulle "fixa" mig,laga mig.Hade ju aldrig haft nåt med psykiatiker/psykologer att göra tidigare,har knappt gått till vanliga läkare.Bara om jag visste att jag hade halsfluss,för då behövde jag antibiotika. Han blev synbart tänd på mina berättelser om hur jag träffade män,bara för att suga av dom,han höll kvar mig efter att VC stängt..han började prata om att han ville att jag skulle kontakta honom då jag blivit "frisk". Det var ett minst sagt konstigt besök...som jag försöker förtränga.
Fick träffa efteråt några inkompetenta läkare på VC,som inte ens kunde svenska,dom kopierade varandras sjukintyg,nästan rakt av.Fick sen remiss till Carema..hann gå där några ggr. innan bägaren inte längre rann över utan var tömd. Alla känslor och tankar om vad jag faktiskt varit med om i mitt liv,alla HEMSKA förhållanden, alla människor som jag älskat som bara lämnat mig eller skitit i mig..Har ALDRIG levt i ett lyckligt förhållande..har ALDRIG fått ens en kram av min mamma..pappa är alkoholist och jag var liten då han försvann ur mitt liv,jag har varit på både barnhem och fosterhem...Kommer ihåg att jag VAR som en docka då jag var liten..liten,tyst och visade inga känslor.Fick alltid höra hur snäll jag var.Har ALDRIG fått utbrott,eller skrikit efter något jag velat ha som barn.Blev tacksam om jag nångång fick något överhuvudtaget..
Tills jag blev 14...efter det så har det varit kaos i mitt huvud,som att ALLA känslor ville komma ut på engång,vilket dom också gjorde..som jag skrev tidigare,så har jag inga mittemellankänslor. Jag drack,jag slogs,jag knullade runt,jag fantiserade om kärlek..var ständigt på jakt efter att få må bra,bli älskad,tyvärr på ett väldigt destruktivt sätt. Trots det så skötte jag mina arbeten,drack inte under veckorna osv. På mina arbeten stressade jag både fysiskt och psykiskt,hade svårt och umgås med några..ville alltid jobba ensam,därför såg jag till att klara av flera mans jobb..så ingen annan behövdes..jag BEHÖVDE ingen hjälp,klarade av allt själv. Det var ifs. MER stressande och ha nån lärling eller liknanade,för då hade jag EN TILL och tänka på mitt i allt och deras jobb dög ju aldrig för mig,så jag gjorde det mesta efter dom också.
Hmm? Känns som jag kom ifrån ämnet lite...brukar bli så..även fast jag har ett stort svart hål i hjärnan efter ECT:n,så finns för mycket tankar och minnen kvar där inne,både sånt som händer nu och sånt som hänt förut.Min hjärna är STRESSAD...vilket gör att hjärtat börjar banka hårdare,jag äter inte så bra,så jag är iskall och skakar.
I tankarna stressar jag till 1/10 då jag MÅSTE orka börja arbetsträna....men jag har ett annat val...den som tar bort alla måsten....jag försvinner in i mitt svarta hål,den får sluka mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar